Drippen dropp och drippen drapp, nä… droppen dripp och droppen drapp

Det har regnat hela dagen. Egentligen tycker jag det är ganska skönt. Sydney behöver regn och dessutom så finns det väl ingen bättre ursäkt för att sitta hemma och läsa och titta på filmer.

Äntligen fredag, säger jag.

Tårarna rinner

Jag lyssnar om och om igen på det här musikstycket och tårarna ruller ner för mina kinder för att det är så vackert.

Yoshiki vid pianot och Toshi - hans favoritsångare och bästa kompis sedan lekskolan - sjunger.

Sång: Crucify my love

Musik och text: Yoshiki

Grupp: X Japan

Yoshiki har klippt håret kort här så jag gissar på årtalet, 1996.

Ordmärkeri uppmuntras

Min svenska ter sig säkerligen numer både föråldrad, full av misstag och kanske rent ut konstig. Det får jag leva med, men jag vill påpeka att jag är tacksam när språkpoliser pekar på felaktigheter. Rätta på, alltså! Och kritisera hur som helst. Jag behöver det, och blir alltså varken ledsen eller putt. Tvärtom, jag VILL ha kritik, annars kan jag ju utveckla en underlig svengelska eller andra fel och DET vill jag inte.

Man kan slita sitt hår för mindre

I förra veckan var jag ju tvungen att ta ut en semeterdag så att jag kunde vara hemma när tvättmaskinsreparatören kom. Det var ju gott och väl. Han bytte pump och det kostade ingenting eftersom garantin fortfarande gällde. Maskinen funkade bra i fem dagar och sedan började krånglet igen. Den pumpade bara ut ett litet droppande av vatten och det tog många omgångar på centrifugen för att få ut vattnet.

Idag var jag ledig ännu en dag för att ta emot reparatören. Jag försov mig nästan, trots att han inte var väntad förrän vid elvasnåret. Lite kaffe fick jag i mig i alla fall, innan han kom, och kläder på kroppen istället för pyjamas. Det roliga började när han undersökte tvättmaskinen och började plocka fram det ena plektrumet efter det andra inifrån pumpen!

“Jag ser att det finns en gitarrist i huset!” sade han lite sarkastiskt, och petade fram så många som fyra plektrum (eller säger man plektra?) totalt, som hade satt sig på tvären i olika skåror. Inte undra på att det var stopp i vattentömningen med sådana effektiva små plastväggar.

Nu kan jag tvätta normalt igen, och det är ju bra, men det kostade en slant. En summa på $120 australienska dollar, vilket blir runt omkring en 650 svenska kronor. Inte så himla farligt, trots allt. Reparationer av diverse slag är ganska överkomliga i Australien, vilket jag är väldigt tacksam för.

Gissa vem som kommer att få sig en liten öronvärmare när han kommer hem! Men bara en liten, för jag var ändå nöjd med att ha resten av dagen för mig själv. Jag läste en stund och sedan sov jag som en stock hela eftermiddagen.

Jaktfångst

Det här blogginlägget får ni bara inte missa. Om jag någonsin sett “ha, haaa, nu har jag dig allt!” uttryckas, så är det den här bilden på katten Barbro som är i prisklass. Och det är ett måste att klicka för närbild!

En redig karl betalar inte med småpengar

Varför gillar inte män att betala med småpengar? Jag har frågat så många och jag får alltid samma svar, d.v.s. att de inte tycker om att göra det. De vill betala med sedlar.

Ibland ligger det så mycket mynt utspritt överallt hemma att jag rafsar ner allt i en påse och tar med till jobbet. Det blir perfekt att gå och köpa godis och lunch med. Min äkta hälft tömmer fickorna på klirr, varje kväll när han kommer hem från jobbet.

Ibland låter jag högarna växa och tar dem sedan till banken som får växla in till sedlar, men det är så tungt att bära! Hellre då en strid ström av kulor från makens fickor till mina.

Lässugen

Idag har jag en sån där dag när jag inte alls känner för att jobba. Jag fick häromveckan ett paket böcker som jag beställt, så nu vill jag bara vara hemma och ligga på soffan och läsa och dricka kaffe. På torsdag har jag ledigt eftersom tvättmaskinen kajkat ur igen, så medan jag väntar på reparatören ska jag mysa ordentligt med filt, bok och fika. The fabric of the cosmos är hur underhållande som helst.

Lördag

Det blev en entimmespromenad i eftermiddagssolen idag. Svalt och skönt och den friskaste av luft. Jag tog inte med kameran, så jag kunde knalla på ostört.

Ofta när jag tänker ta bilder så går jag och tittar efter motiv istället för att få upp flåset. Det är, när jag tänker efter, två helt skilda sorters promenader om jag har kamera och när jag inte har den med. Rätt skönt är det, att bara gå på, försjunken i tankar. Jag kommer in i en rytm och helt plötsligt har jag gått många kilometer utan att riktigt veta hur det gick till.

Eat, pray, love - en berättelse som flyter på vågskummet

I flera dagar nu har jag gått och hummat på om jag ska skriva om den här boken eller inte. Egentligen har jag ingen lust att göra det, eftersom jag inte tyckte den gav något, och tänker att jag hellre gör något annat med min tid än bryr mig om något som jag inte har något positivt att säga om. Men ändå. Jag har ju läst klart den, och kanske någon väntar på att få läsa vad jag tycker.

Eat, pray, love, av Elizabeth Gilbert (2006) börjar lovande. Efter en jobbig skilsmässa bestämmer hon sig för att för första gången i sitt liv bo själv, klara sig själv och hitta sitt rätta jag, utan att blanda in män och förhållanden. Hon får ett generöst förskott från sitt bokförlag för att under ett år resa och skriva om sina upplevelser. Färden går till Italien, där hon äter en massa mat och lär sig italienska, sedan till Indien, där hon lär sig meditera, och sist till Indonesien, där hon desillusionerat lär sig att det finns människor som gärna gör pengar på både vänskap och djupdykningar i det själsliga, och där hon även träffar en man som hon inleder ett förhållande med, och som man får antydan om att det fortsätter långt efter bokens sista sida.

Istället för att gå in på närmare detaljer i handlingen ska jag beskriva hur jag uppfattar boken som helhet.

Ensam medelklasskvinna får en massa pengar för att skriva och för att leva ett liv i sus och dus och resa runt i en sorts sagovärldsversion av verkligheten där allt är till för att gynna hennes eget välmående. Italien uppfyller drömmen, med massor med god mat och vackra män att titta på och prata med. Indien uppfyller drömmen med lugn och ro. Indonesien krossar sedan den vackra drömmen därför att människor som lever på svältlön och som hon gör till sina vänner visar sig sätta sitt behov av inkomst före vänskap (hur oväntat är det i ett fattigt land?), men allt ordnar sig till slut för hon träffar en välbeställd sydamerikansk man som dyrkar henne.

Det ligger ett naivt skimmer över hela boken, som är skriven mer som en godnattsaga än psykologisk utvecklingsroman - som jag hade väntat mig - och författaren kommer inte till några större insikter om vare sig själv eller världen. Jag frågar mig vad meningen egentligen var med denna berättelse?

Inom ämnet självinsikt, läs då hellre t.ex. den ypperligt intressanta och välskrivna Orden som befriar, av Marie Cardinale (link till Bokus). Har utgivits på både franska, engelska och svenska och finns säkert på biblioteket.

Amethyst

Ett av mina favoritmusikstycken, Amethyst.

Komponerat och framfört av Yoshiki Hayashi (piano) 1993/94.

Va?

Samtal på jobbet idag.

Harry (fingerat namn) kommer stolpande mot mitt skrivbord. Halvvägs säger jag käckt:

“Yo!”

Harry kliver förbi mig, för han ska titta ut genom fönstret, inte prata med mig.

“That’s the new greeting around here,” säger jag lite högre.

Harry, som hör dåligt, men vägrar skaffa hörapparat för att de är så dyra, vänder sig om.

“Huh? The weather looks nice. What’s that about a meeting?” Han lutar sig mot mig.

“Not meeting. GREETING!” Jag höjer rösten ännu mer trots att hans öra nu är bara en halvmeter bort.

“Greet? What are you talking about?”

“Greeting. ‘Yo’ is the new greeting instead of ‘hello’.”

“AAh… Yo! My grandkids say yo and bro’ all the time! Bro’ is short for brother, you know”

“Yeah, I know.”

“What?”

“Y.E.S. I K.N.O.W.”

“Oh…”

Sextett

Söndagspromenad

Jag var ute och gick i flera timmar idag, i det kyliga men uppfriskande vädret. Framemot sena eftermiddagen började det regna ute till havs, och jag fick syn på en regnbåge som gick ned mitt i det stora havet.

Fredag!

Fy Fagerlund vad trött jag är. En halvtimme till så kan jag gå hem och sedan är det helg!

Jag somnade framför TV:n igårkväll och sov i flera timmar på soffan, något jag inte gjort på åratal. Jag vaknade lagom tills Frasier skulle börja, så jag gjorde en kopp kaffe och passade på att titta på Pantertanter också. Och Becker. Och… ja, det blev en hel TV-afton, faktiskt. Det kändes nästan konstigt. Vanligtvis hänger jag på nätet på kvällarna.

Sa jag att jag var gräsänka och fick zappa ifred?

Tårtfasoner

Vi har ett nytt beteende runt avdelningens tårtmöten. En av de nyanställda vill aldrig vara med när själva tårtan serveras, utan kommer varje gång släntrande långt efter att alla andra gått.

“Finns det någon tårta kvar?”

Jag har frågat flera gånger varför hon inte ser till att få en bit just när den serveras, och får alltid till svar att hon “bara vill ha om det blivit något över”.

Någon hobbypsykolog som vill analysera?

Ny taktik

Jag har idag provat på en ny, fiffig,  taktik för första gången. Anledningen är att så många omkring mig slipper göra en massa jobb bara för att de är så trögfattade att någon till slut säger att “äh, glöm det, jag gör det själv”.

Detta har länge irriterat mig mycket, och idag gjorde jag likadant själv, bara för att se om det funkar. Och det gjorde det! Jag låtsades vara lite trögfattad när det gällde ett jobb som jag skulle kunna ta på mig, men inte måste, och blev mäkta förvånad över hur lätt det var och hur fort det gick innan den andra sa ”äh, glöm det, jag gör det själv”. Åååååh, det här beteendet blir frestande.

Soligt

Ska jag gå en promenad över bron, längs hamnen eller till affären? Humhum.

Frågor på hög

När ska jag skaffa mig en ordentlig bokhylla? Och när ska jag spela ur det blå ragtime-nothäftet som jag lånade av en, då för tillfället, pianolös vän för fyra år sedan?

Vinterregn i Sydney

Potatisgris!

Vad är en potatisgris, egentligen? En polis? Men varför just potatis? Men det var ju inte det jag skulle säga, utan det att jag har fått fnatt på potatis. Varje dag måste jag äta stora mängder potatisar i olika former, suget är stort och ohjälpligt. Jag blir vild om jag inte får min dagliga potät, och ingen aning har jag om varifrån detta begär kom, helt plötsligt.