Jag var och fikade idag med en vän jag inte sett på länge. Vi satt uppflugna på varsin barstol och såg ut genom fönstret och pratade då jag plötsligt kände en liten hand mellan stolen och rumpan, vände mig om och såg en liten pojke som jag tippar på vad en tre år. Han sa något obegripligt som jag gissade var att han också ville sitta på en barstol.
Lillpojken började klänga på pallen snett bakom mig och lyckades ta sig upp och automatiskt flög min arm upp i beskyddarläge. Jag sa åt honom att det inte var en sån bra idé att klättra på pallen, men han lyssnade inte utan stod snart uppe på den och vinglade. I dessa tider vågar man ju inte ta i andras barn, men jag höll hela tiden armen bakom, beredd på att ta emot om han skulle ramla medan jag fortsatte att prata.
Efter en stund tänkte jag att det är ju inte mitt barn det här, och var är mamman eller pappan? Jag tänkte också att det faktiskt inte är mitt ansvar att se efter att han inte trillar ner och tog bort armen för ett kort ögonblick. Först då kom en man springande och lyfte ner honom och så var det inte mer med det. Men jag funderade på det där länge. Hade pappan (vilket jag antar att det var) sett oss hela tiden? Kanske han var trygg med att hans barn klättrade så länge den godmodiga mamma- eller mormorsfiguren, trots att jag var en total främling, såg efter den lille?
Jag har ju inga barn själv, och inte min kompis heller, och ändå känner man sånt naturligt ansvar för småttingar. Det händer ganska ofta att jag hamnar i lägen där jag förväntas veta hur jag ska fungera tillsammans med barn. Är det bara för att jag är kvinna som jag förväntas reagera på ett visst sätt? Att liksom alla kvinnor naturligt ska veta hur småbarn beter sig?
Arkiverad under: vi måste hjälpa varandra
Intressant tanke. Men så kan det nog mycket väl vara, vi förväntas veta vad man ska göra och vi förväntas reagera på rätt sätt. Själv tycker jag det är plumpt av pappan att inte ge sig till känna och kolla att du tycker det är okej/kul att greja med den lille. Trevligt av honom att låta pojken gå på upptäcktsfärd och att få bekanta sig med folk, men det måste ske i samförstånd med att främlingen vill. Du och din väninna kanske höll på med en ytterst allvarlig diskussion eller liknande, det kan ju inte han veta. Jag har ingenting emot att greja med andras barn, tycker det är trevligt, men det finns också stunder när det inte passar och man ändå blir tvungen för att de små inte ska skada sig.
Marianne: Hade jag inte fegat ur med tanke på många absolut inte vill att man ska peta på deras ungar så hade jag varligt plockat ner honom, tagit honom i handen och gått och letat efter föräldrarna. Men det är ju så himla känsligt nu, jag vet inte hur det är i Kairo eller ens i Sverige med sånt. En utskällning är ju det sista man vill ha en vilsam söndag.
Jag hade gjort som du – hållit ut armen. Jag tror det är naturligt för alla människor att känna sig beskyddande gentemot småbarn, även om man inte har egna.
Inte bara människor, förresten. För några år sedan trillade ett barn ner i en gorillainhägnad på ett zoo. En stor hanne ställde sig genast på vakt och jagade bort alla andra gorillor. Han såg tydligen att det rörde sig om en unge.
ab: Djur tycks alltid veta att människobarn är barn. Visst är det fantastiskt! Och rörande.
Jag har heller inga barn, men skulle definitivt agera precis som du gjorde.
Jag hoppas att det är en mänsklig, snarare än kvinnlig instinkt.
Ja instinkten är nog mänsklig, förväntningarna dock olika på män och kvinnor, tror jag generellt.
Här i Kairo och i Istanbul är det annorlunda. Här klappar man gärna på barn, lyfter upp dem och pratar med dem på ett naturligt sätt. Jag blev faktiskt lite paff första gången jag såg en servitör komma fram och lyfta upp en liten pojke i sällskapet, gå iväg och prata med honom och visa honom saker osv lite längre bort. Ingen reagerade, det var bara självklart. Synd att så få förstör för så många.
Bert: Det är nog en mänsklig instinkt tror jag, men som Marianne säger så är nog förväntningarna olika.
Marianne: Ja, visst är det synd. Förr brukade man se folk gulla med andras småbarn på bussen, t ex, göra miner och berömma hur söta de är, men det är sällan det görs numera.