Jag minns att det var krångligt att festa i Stockholm. I alla fall för oss som bodde i förorten. Varför envisades vi med att åka in till stan? Vi kunde ju lika gärna ha stannat där vi var och besparat oss en massa bekymmer.
Förfestandet brukade börja vid 8-tiden med fika och någon drink. Färdigsminkade och färdigförfestade var vi sällan innan 10-snåret. Då brukade det börja bli svårt att komma in till stan i tid innan allt stängde, så det blev en himla rusning till antingen t-bana eller pendeltåg, bara för att stå och frysa fötterna av sig i en halvtimme minst innan tåget kom.
Hade vi tur var vi i stan innan midnatt och hade vi mer tur kom vi faktiskt in någonstans. Sen skulle det festas tills vi absolut missat sista tåg och tunnelbana och var strandsatta utan taxipengar och med endast ett surt månadskort på fickan.
Jättelajbans att vänta på första nattbussen när det är 30 minus och drivis längs gator och torg. Nej tack! Nu minns jag precis varför jag slutade dricka alkohol och slutade åka in till storstan över huvud taget.
Jag blir lite distraherad här av youtube. Jag skriver inte så bra när jag lyssnar på musik, jag måste ha det tyst under själva skrivandet, annars blir det helt random, som man tydligen säger nuförtiden på renaste svenska, ha ha. Eller kanske det blir bättre? Hm. Nåväl, jag kunde inte låta bli att ha den här låten på repeat i bakgrunden så texten får bli vad den blir. Fan vad kär jag är i den här mannens röst.
Tysk-engelsk-japanska bandet Schwein spelar låten Slip från 2001 och Atsushi Sakurai (från Buck-Tick) sjunger så man rinner ut på golvet i en pöl. Ingen bild får ni, han är så snygg att bildskärmen imploderar, så istället får ni en sjuk bild på en… ja, vad är det? En kanin och en humla? Ha ha ha. Jag vill inte ens veta. Spela roll, lyssna på låten.
Arkiverad under: musik
Bestyren med nattbussen kommer jag ihåg sen nån gång i tonåren. Sånt vill man inte utsätta sig för igen.
Jag och mina kompisar måste ha varit jättekonstiga. Vi var ute varje helg och tog sista bussen hem, men kom liksom aldrig på tanken att vi skulle dricka.
Självklart har jag googlat underverket och hittade honom på en konstig sida med ”asiatiska kändisar med stora ögon”. Och det har han! Han är filmstjärnevacker på ett androgynt sätt.
Slapp nattbuss i tonåren, men måste däremot passa sista tåget när vi bodde i Kårsta fem mil från stan. Och det gick långt före midnatt! Mången film har man missat slutet på för att hinna hem…
desiree: Nej, det var aningen traumatiskt ibland.
Ullah: Ha, ha, menar du allvar?
ab: Men… gick det inga tidigare filmer?
Jodå, men man ville ju vara uppe sent på fredagskvällen när man var nästan 40!
(Läs: till elva.)
ab: