Jag kom just på att jag inte varit ute på hela helgen! Jag har varit så inne i böckernas och filmens värld att jag knappt märkt om det varit natt eller dag.
Idag såg jag den här:
Nobody knows (2004). Skriven och regisserad av Hirokazu Kore-eda.
Baserad på de hjärtslitande omständigheterna kring en verklig familj i Tokyo på 80-talet, handlar den här filmen om fyra barn och en extremt ansvarslös förälder. Jag kan inte berätta för mycket utan att avslöja handlingen. Det är ingen action-film. Värdet ligger i hur man lyckats filmatisera hur världen ser ut från barns synpunkt när de måste klara sig själva.
Filmen är ganska lång, på nära 2 1/2 timme, vilket inte är för långt om man uppskattar vardagsrealism. Jag själv kunde inte slita ögonen från duken utan såg den i ett svep. Trots att kaffet kallnat.
Rekommenderas!
Minns att jag läste om den här filmen när den var ny. Låter fin.
Har du hört om en japansk film från sjuttiotalet som saknade dialog? Den handlade om en familj som bodde på ett mycket avskilt ställe bland bergen, skildrade deras liv. Också fängslande.
Jag har sett den! Jag tyckte den var ruskigt skrämmande. En sån där film som sitter kvar länge.
ab: Den är fin, men också ruggig. Jag har tänkt på de där barnen hela dagen idag. Den “tysta” filmen har jag inte hört talas om. Kan du komma ihåg vad den heter, tro?
kd: Ja, den tog hårt! Jag måste nog se den igen, tror jag.